Lillaamej

Som när jag klev upp i morse och kände hur tungt de va att faktiskt sakta men säkert vakna till liv , när ögonen sved och man huttra till fast solen sken så lunkar man mot bussen ser den man skulle komma skamligt tidigt åka förbi och man känner att man är den ända som frivilligt sitter i blåsten. De kändes som om bussen aldrig skulle komma och även om jag drog åt mig jeans jackan tätare kring halsen så smög de sig in kyla på andra sätt. Med en lätt suck så kände jag att jag ändå va på väg någonstans att sova fick vänta och de svidande ögonen snart skulle kännas som de brukar en helt vanlig dag. Men sen med denna utsikt över vägen som man så fint stirrar på är de ändå inte fy skam att bo så här i de blåsiga öppna landsbygden men annars gott folk får ni ha de så fint i dag<3