De finns så mycket som jag vill skriva , men jag kan inte, de liksom fastnar där uppe på något undligt sätt ... som om de som skall skrivas inte vågar printas ner ... jag känner mig uppskattad, jag känner mig glad, jag känner mig som mig själv på något undligt sätt! men de var en jätte fin helg och nu saknas bara framtidens planer ... jag liksom skrattar mer än vanligt, kan vara mitt barnsliga jag utan att behöva stöttas bort ... jag är liksom på G igen ... fast man kan inte starta en brand utan en gnista och jag har nog funnit den igen ... jag liksom klättrar upp upp upp upp upp och sen så vet jag vart jag än faller så kan jag inte fall precis där ... och även om de blir djupare har jag vart där nere... nu är de HÖST! och ni som känner mig vet hur jag liksom älskar den där klar friska luften, de där färglada och liksom klara färgerna ... regnet som faller mot asfalten och gör sig sina egna vattenpölar ... och jag är här igen, på min sida av staden bland männsikor som vet vem jag är och skulle de bli en flytt till en annan stad är de bara för MIN skull aldrig var så dum igen ... aldrig!

Som jag sagt till dig, jag vill inte ha någon, inte nu , fina underbara vän, vill inte förstöra oss som vänner, och jag känner mig hemma här där jag är med allt va de liksom innebär ... va min vän och du kommer se att de är så mycket finare ... för jag vill lära känna mig själv just nu , de är spännande, liksom lära älska mig själv ... men du är underbar, de är du och vänskap är lycka! ♥

Hemma är där de du älskar bor!